Gick över en bro med svart strömmande vatten, och fick i det närmaste ångest under någon minut, medan jag gick över.Det var väl tanken att hamna i det svartblänkande vattnet en sen och mörk novemberdag som var obehaglig. Mötte flera personer på bron som väl troligen var på väg hem från jobbet, men de var ansiktslösa i mörkret. Tanken kom om att "tänk om någon av dem är en galning och plötsligt får en impuls att kasta en ner i vattnet." Irrationellt, men högst obehagligt de få sekunder det tog att gå över.
En person i bibeln som verkligen blev nerkastad i mörka, djupa vatten, mitt ute på havet dessutom, är profeten jona.
Jona försökte fly från Guds kallelse, göra nåt annat än det han visste att han var kallad och ämnad för. Och han drog på sig vrede från Gud, en vrede som också drabbade andra än han, runtomkring honom.
Men när Jona i djupet ropade till Gud om förslåtelse och räddning, så hörde också Gud honom och räddade Jona.
psaltaren 130-Bön ur djupen om föråtelse och förlossning, den psalmen får mej att tänka på profeten Jona och hans historia.
Psalm 130
Bön ur djupen om förlåtelse och förlossning
En vallfartssång.
Ur djupen ropar jag till dig, Herre.
Herre hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud.
Om du, Herre, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå?
Dock, hos dig är ju förlåtelse, på det att man må frukta dig.
Jag väntar efter Herren, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord.
Min själ väntar efter Herren mer än väktarna efter morgonen.
Hoppas på Herren, Israel; för hos Herren är nåd, och mycken förlossning
är hos honom.
Och han ska förlossa Israel från alla dess missgärningar.
Om Herren vill tillräkna missgärningar, vem kan då bestå?
Mitt hopp står till Herren Jesus Kristus, som är vår försoning och vår rättfärdighet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar